Slutarpsdösen är en stenåldersgrav (ca 3 200 f Kr) vars gravkammare är närmast rektangulär, 2 meter lång, knappt 1 meter bred och täcks av ett enda takblock. Denna döstyp är vanlig i Danmark, men förekommer även i Bohuslän, Halland och Skåne, där den är den äldsta döstypen.
Gravkammaren innehöll skelett från 30-34 individer. Gravgåvorna var få, endast tre bärnstenspärlor. Den största av pärlorna var klubbformig av en typ som är typisk för den yngre fasen av trattbägarkulturen och således vanlig i gånggrifterna på Falbygden.
Takblocket är cirka 3,5 meter långt, 2 meter brett och 0,5 meter tjockt. Takblockets ovansida är översållat med enkla hällristningar, vilka består av tre par fotsulor, cirka tio avlånga fördjupningar och över 100 skålgropar. 25 av skålgroparna är förbundna med rännor. Troligen hör samtliga ristningar till någon sekundär användning av dösen, till exempel från bronsåldern.
Gravkammaren omges av en hög, som är cirka 15 meter i diameter och 1 meter hög. I högen hittades även en mindre skålgropssten. Även högen kan mestadels betraktas som sekundär, i jämförelse med andra dösar av denna typ samt det faktum att hela dösen var täckt av en hög när den påträffades.
